Review of ‘Foreign Body / Future Watch’ at Kulturhuset Stadsteatern Stockholm by Dagend Nyheter / DN

ENG.
Ten young, relatively unknown artists participate in “Future Watch” at Kulturhuset. It is a peaceful exhibition with strong sculptures, writes Bo Madestrand.

..The exhibition's strongest work is Victoria Verseau's room installation about a friend who takes her life after a gender-confirming operation in Thailand.

All in all, it is a quiet and intimate exhibition, at the same time as it shows the sculpture's strength as an artistic means of expression. “

SWE.
“ I “Future Watch” på Kulturhuset deltar tio unga, relativt okända konstnärer. Det är en rofylld utställning med starka skulpturer, skriver Bo Madestrand.

..Utställningens starkaste verk är Victoria Verseaus rumsinstallation om en vän som tar sitt liv efter en könskonfirmerande operation i Thailand.
Det är ett stramt gestaltat sorgearbete, med spöklika, vita skulpturer och en moodboard som skissar upp en planerad film om den bortgångna vännen.

Sammantaget är det en stillsam och intim utställning, samtidigt som den visar skulpturens styrka som konstnärligt uttrycksmedel. “






Sydsvenskan Kultur
/ Thomas Millroth

ENG.
"Excellent transformation numbers when Arnstedt invites young artists.

Victoria Verseau's art based on her gender confirmation is most distinct, and the others seek order through dissolution in this group exhibition," writes Thomas Millroth.

Arnstedt opens its season with a group exhibition. And it's nice to avoid an explanatory headline. What do these six young artists from Malmö and Stockholm tell us?
Olle Norås and Olof Inger paint feelings of rest and pleasure. Norås builds dense color forms in a self-invented decorative nature. While Inger's winding lines are traces of hand movements, memories of meditations with concentration in the moment.
But the pleasant calm is broken by cold blue neon in the next room. Victoria Verseau's light sculptures draw contours of body parts and personal notes she left behind after her transition. So there is a strong story as a basis. But authenticity is not the important thing for the experience. Verseau has formulated the emotional message in this dense installation with such sharpness that it digs deep into me. And a splash of humor helps, a drama is not a drama without a laughter mirror. The mirror hangs at the end of the room as a metaphor for the transformation. In the distance, one's figure is distorted to become more accurate as the distance shrinks. But how do I know it's the real picture? An obtuse uncertainty dissolves the boundary between the viewer and the artist.
After the emotional storm, another way of dealing with chaos meets in the next hall. ”

SWE.
“Fina förvandlingsnummer när Arnstedt bjuder in ungt.

Victoria Verseaus konst som utgår från hennes könskorrigeringen är tydligast men fler söker ordning via upplösning i samlingsutställningen, skriver Thomas Millroth.

Arnstedt öppnar sin säsong med en samlingsutställning. Och det är skönt att slippa en förklarande rubrik. Men vad berättar då de sex unga konstnärerna från Malmö och Stockholm?
Olle Norås och Olof Inger målar känslor av vila och behag. Norås bygger täta färgformer i en egenuppfunnen dekorativ natur. Medan Ingers slingrande linjer är spår av handens rörelser, minnen av meditationer med koncentration på ögonblicket.
Men det behagliga lugnet bryts av kall blå neon i nästa rum. Victoria Verseaus ljusskulpturer tecknar konturer av kroppsdelar och persedlar hon lämnat bakom sig efter sin genomgripande könskorrigering. Det finns alltså en stark berättelse som grund. Men autenticiteten är inte det viktiga för upplevelsen. Verseau har nämligen formulerat det känslomässiga budskapet i den täta installationen med en sådan skärpa att det gräver sig djupt in i mig. Och ett stänk humor hjälper till, ett drama är inte ett drama utan skrattspegel. En sådan hänger i rummets kortsida som metafor för förvandlingen. På långt håll förvrängs ens gestalt för att bli korrektare när avståndet krymper. Men hur vet jag att det är den riktiga bilden? En molande osäkerhet löser upp gränsen mellan betraktaren och konstnären.
Efter känslostormen möter ett annat sätt att hantera kaos i nästa sal.”